Tidigare publicerat på Hela Pingsten.
Jag tänker på GUDS RIKE, där ingen lider nöd, och Mammons rike, där nöden är stor.
Anneli Lendrup
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, och människan fick sitt hem i Edens lustgård. Och Gud såg på allt och DET VAR GOTT. För det fanns inget lidande. Med människorna samtalade Skaparen och gav dem del av sin kunskap, Skaparen sam-vetade med människorna så att gott sam-arbete blev till. Människan hade ju fått Skaparens förtroendet att härska över hans skapelsen. Hon fick börja med trädgården, för att senare kunna växa till i kunskap och vishet för att kunna sköta om hela planeten. Så var nog Guds plan. Människorna fick äta av livets träd, som gav dem evigt liv. Så de hade all tid i världen, skulle man kunna säga, att lära sig ett och annat. Det fanns alltså ingen död. Så var Skaparens vilja och avsikt med sin skapelse. Hur smärtsamt måste det inte ha varit för Gud att tvingas driva ut Adam och Eva ur Edens lustgård? Det var ju inte alls vad han hade önskat.
Men Gud hade ju gett människorna fri vilja (och änglar med). Han ville inte ha arbetsrobotar, utan han ville ha relation, ömsesidighet. Gemenskap. Men nu hade de fallit för frestelsen att själva bli som Gud, utan samtal, samvetande och samarbete. En frestelsen som man skulle kunna kalla ”kan själv” eller ”oberoende”. Genom list ( ni kan bli som Gud) och lögn ( Gud vill inte att ni ska bli kloka som han, och ni kommer inte att dö ) förförde Guds fiende dem att misstro Gud och bli del av det uppror som han själv påbörjat i sin avund av Skaparen. Det är en gåta hur de kunde tro på en total främling, som påstod saker så där utan vidare. Utan att han behöva bevisa vad han var för en. Om han var god och något att lita på.
Men gör inte människor så fortfarande? De vill så gärna tro på det som sägs, att de inte bryr sig om konsekvenserna. Det är fortfarande många som har svårt för det här med logiskt tänkande. Följden av detta misstroende mot sin Skapare och Gud, skulle leda världen och livet mot en total katastrof, där ondskan skulle få makt att verka med sitt onda. För att befria sin skapelse från att i evighet behöva leva i det helvetet, hindrade Gud människorna att äta av Livets träd mer. Så ut ur Paradiset var de tvungna att gå. Denna händelse kallas för syndafallet. Ett fall från intimitet med Gud till ett ”kan själv” tillstånd, där gemenskapen bröts. Bibeln beskriver konsekvenserna för mannen bl.a. som ” i ditt anletes svett ska ska du äta ditt bröd” och för kvinnan ” Till din man ska din åtrå vara och han ska råda över dig”. Syndens konsekvenser. Så hade det aldrig varit förut. Nu kom nöden in i världen.
Men Gud har en plan. Han älskar för mycket för att bara låta det få fortgå såhär. Han handlar för att vinna tillbaka sin mänsklighet och genom henne sin skapelse. Han kallar människor att bli hans samarbetspartner igen, och när han finner dem som vågar tro och lita på honom, leder han dem på helt nya vägar, och tar ansvar för deras försörjning på vägen. Inte ens under 40 år i öknen, led de någon nöd. Till slut är tiden inne för Guds trumfkort, Guds hemlighet att uppenbaras! Jesus Kristus, Guds son, inkarneras. Gud blir människa, av kött och blod. En ny tid i mänsklighetens historia börjar. Guds son kommer med GUDS RIKE, med Guds vilja till jorden. Så som det var i begynnelsen, så är det också där Jesus är. Han bevisar det genom att visa Guds kärlek och vilja i handling: genom att förlåta människor deras synder, bota sjuka, driva ut demoner, uppväcka döda. I Guds Rike existerar inget av detta!
Genom att förvandla vatten till vin, stilla stormar, gå på vatten, och mätta flera tusen människor genom några bröd och fiskar, visar han att Gud har makt över materian. Han är ju materians skapare. Och han talar med en vishet som övergår allt mänskligt förstånd. INGEN AV DEM LED NÅGON NÖD, vare sig fysiskt , själsligt eller andligt så länge de var med Jesus. Inte ens när han sänder ut de 72 lärjungarna, för att de två och två ska börja praktisera det de fått lära sig. De skulle inte ta med sig några pengar på färden, men det fattades dem ingenting! Det verkar som om konsekvenserna av syndafallet, som ” att i sitt anletes svett äta sitt bröd”inte gäller längre för dem som går med Gud!
Det lidande och den nöd som Jesu vänner fick och får utstå är av annat slag. Att inte bli emottagna utan förföljda, ofta ända till döds. Har man en mästare som blir hatad ,hånad, torterad och dödad på ett kors, så kan lärjungen inte heller vänta sig något annat. Om världen hatade honom som inget ont gjort, så hatar de också dem som följer honom. Det säger Jesus själv. Vänskap med världen betyder ovänskap med Gud. Det handlar om två riken som är i strid med varandra. Jesus kallar världens Gud för Mammon. Och säger klart och tydligt att vi måste välja mellan mammon och Gud.
Det finns ingen gråzon. Kärleken till pengar är roten till allt ont. För frestelsen som rikedom för med sig är just ursynden: att klara sig själv. Att vara oberoende. Det är givetvis en illusion och en lögn att det är möjligt, men människan har en förmåga att tro på lögner så länge de tillfredsställer hennes begär. Och som med alla synder, bryr man sig inte om konsekvenserna. Vare sig det drabbar andra människor, övriga skapelsen eller ens eget långsiktiga väl. Mammons rike driver världen mot undergång.
Jesus erbjuder oss ett annat sätt att leva på jorden.”Ske Din vilja, så som i himmelen, så och på jorden!” Vi behöver inte bekymra oss om mat och kläder och allt vad vi behöver för våra liv här och nu säger han. Om vi söker Guds Rike först, ska allt det andra tillfalla oss. Gud vet vad vi behöver. Detta utmanar verkligen vår tro. Eller?
Hela jorden är Herrens, och allt vad därpå är! Han har skapat allt och upprätthåller allt med makten av sitt Ord. Men, jorden och mänskligheten är ockuperad av en ond makt, sedan syndafallet.
Mitt in i denna ockupation har Gud sänt sin enda son, för att besegra dessa makter. Och för att insätta sin son som kung och så återställa allt efter sin vilja. Jesus har fullföljt allt genom sin offerdöd på korset och besegrat alla kaos och förstörelsemakter. Jesus är Herre. Nu lever vi i den tid då den Helige Ande, samlar ett folk som Gud ska ge ett nytt liv, på en jord där rättfärdighet bor. Där ingen nöd ska finnas mer.
Vi är Guds ambassadörer på jorden skriver Paulus. Guds Rikes ambassadörer. Församlingen som en Guds Rikes ambassad. Mitt i ockuperat område, som fri zoner, dit man kan fly från den onde Mammons makt. Den visionen av Guds Rike fick jag när jag mött Jesus. Jag längtade efter min nya familj, min nya släkt, mitt folk, de som levde i Guds Rike. Jag längtade så efter Guds Rike! Jag hade ju läst om det Nya förbundets första församling. När Helig Ande äntligen kom med sin kärlek och kraft över människorna. Vilken kärlek! Vilken kraft! Vilket LIV!
Äntligen fullbordades det för alla troende, det som förut bara varit få förunnat. Alla kunde ta emot helig Ande och bli födda på nytt, och börja leva Guds Rikes livet.
Hur uttryckte det sig? De delade allt, så att INGEN AV DEM LED NÅGON NÖD. Det var så naturligt. Så självklart. Det är det när man älskar varandra. Och när man söker Gud först, och låter sig uppfyllas. Så att han kan ge sina gåvor fritt.
Det som förvånade mig så mycket, när jag först kom till olika församlingar, var att det inte verkade finnas några som tänkte så om Guds Rike. Jag såg att många i församlingen var rika, och hade familjer och släkt, som de umgicks mest med. När de inte arbetade väldigt mycket. För det är klart att det måste kosta att bo så flott och ha flotta bilar och resa på semestrar och alltid ha de finaste kläderna. Lånen måste ju betalas. Och så såg jag att det fanns många ensamma i församlingarna, som inte hade familjer och släkt som de umgicks med, och som inte var rika. Och jag kände en sådan sorg att jag trodde att mitt hjärta skulle brista.
Hur är det möjligt? Är inte vi ett nytt folk, en ny släkt, en familj? Skulle detta slag av församlingsliv vara ett vittnesbörd om Guds Rike och den kärlek som Gud har till oss och vi har till varandra? Ett vittnesbörd om Guds vilja? OCH om den framtid som Gud har i beredskap för oss? En framtid där Gud ska skapa en ny jord där rättfärdighet bor. Där ingen lider nöd. Som vi är kallade att vittna om. Med hela vårt liv. Också i vårt sätt att leva, här och nu.
Därför behöver jag en ny familj att leva tillsammans med. Där vi hjälper varandra i detta motståndsliv. För det är inte lätt att leva under ockupationsmakter, både utanför och inuti sig själv. Man måste göra ett medvetet val i det mesta, från litet till stort, hela tiden Och så måste man ha kraft att stå emot, allt det som är så eftersträvansvärt och naturligt i Mammons rike, men som är en stor sorg och smärta i Guds faders hjärta. Vi kan inte klara det själva, och det är inte heller meningen. Vi är kallade till en ny slags gemenskap, som så tydligt som möjligt vittnar om vad Guds Rike är. På livets alla områden. Så som den första och ursprungliga nytestamentliga församlingen i Jerusalem gjorde.
Anneli Lendrup
