Jerusalemprojektets första kommunitet är igång!

Nyhetsbrev från Jerusalemprojektet:

Hej! Spännande saker händer inom ramen för vår förening. Jag skulle vilja uppdatera dig om vad vi står i just nu.


Kommuniteten

Äntligen är Jerusalemprojektets första kommunitet igång! Det är en liten början med tre personer – jag själv, Sarah Grenholm och Katarina Hedman – samt mästerkatten Kafka, uppdelade i två stugor i Broby utanför Uppsala. Stugorna kallar vi Igelkotten och Kafkas hus, och i brist på annat är det även kommunitetens tillfälliga namn.

Vi försöker ses varje dag och har ett veckoschema där vi turas om med att laga mat, diska och ansvara för andakt. Vi är med i husförsamlingen Mosaik och är kopplade till den svenska kommunitetsrörelsen samt hjälporganisationen Stefanushjälpen. Läs mer

Publicerat i Jerusalemprojektet | Lämna en kommentar

Egendomsgemenskap är vad Anden vill

IMAG5114-1

av Anneli Lendrup.

Jesus säger: ”Inte alla som säger ”Herre, Herre ” till mig ska komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn? ”Då ska jag säga dem som det är: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Matt. 7:21-23

Min avsikt att skriva om detta är absolut inte något ifrågasättande av de karismatiska gåvorna. De har vi fått för att förhärliga Fadern och Guds Rike med. Nej,  det är orden: ”Jag känner er inte!” som är huvudsaken här. Tänk att Jesus kan komma att säga så! Till dom som säger ”Herre Herre ” till honom! Och det till dom  som har fått dessa karismatiska gåvor t.o.m.?  Jag blir förkrossad när jag läser det och frågar ängsligt ”Jesus…Du känner väl mig?” och ”Vad betyder det Jesus, att du känner någon, och att du inte känner någon?” Du som ju vet vad som är i alla människor!

Först kommer jag att tänka på hur det är bland oss. Att jag bara kan känna en person som vill ge sig till känna för mig. Den person som vill ge oss tid och öppna sitt inre för mig. Som vill berätta om sig själv, sina erfarenheter och funderingar, känslor, och om sin vandring både i glädje och sorg. Om svårigheter och nederlag, och om segrar och styrka. Ju mer personen vill öppna sig…ju mer lär jag känna henne. Men allt klokt och förklarat prövas ju bäst i vardagen. Det gäller oss alla. Vi behöver få vara tillsammans även i det för att lära känna varandra väl. Läs mer

Publicerat i Bibelstudier, Jerusalemprojektet | Etiketter , | Lämna en kommentar

Potatisplockning och kursdag i Senapskornet

Hej!

Vi har haft en mycket fin sommar med många härliga möten. Flera har kommit och levt här med oss i kommuniteten under en kortare period, vilket har gett oss ny energi och inspiration! Tack till alla er som har hjälpt till på olika sätt, t.e.x med trädgårdsarbete och med att bygga hönshuset. Nu är det höst och vi kommer in igen i vår vanliga veckorytm:

Måndag: morgonbön på Sundet 06.45, Café Dik Manusch i EFS kyrkan 08.00-10.00

Tisdag: Gemenskapsmåltiden i EFS kyrkan 17.00-19.00

Onsdag: morgonbön på Sundet 07.30

Torsdag: kvällsbön på Sundet 20.30

Fredag: morgonbön på Sundet 07.30

En gång i månad har vi ”Öppen Kväll” i kommuniteten (andra torsdagen i månaden) med middag, temasamtal och bön.

Välkommen att delta i kommunitetens rytm!

Torsdag 14 september kl. 18.00-21.00 har vi ”Öppen kväll”. Kom redan kl. 16.00 om du vill hjälpa med att måla hönshuset. Vi äter tillsammans kl. 18.00. Efter måltiden har vi några enkla jobba att göra i trädgården för dem som vill. Vi avslutar kvällen med kvällsbön kl. 20.30 i kapellet. Välkommen!

Lördag 7 oktober behöver vi hjälp när vi tar upp potatisen! Vi kommer att börja kl. 09.00 och jobba tills 12.00 när vi äter lunch tillsammans. Vi bjuder på en närodlad lunch från vår trädgård! Hoppas du kan komma! Anmäl dig gärna så vi vet hur mycket mat vi ska göra och om det behövs specialkost.

Lördag 21 oktober har Senapskornet en kursdag här på Sundet tillsammans med Älvsby folkhögskola. Kursen heter ”Hållbart Liv” och vi kommer att samtala om arbete, vila, och ekonomi från ett perspektiv av kristen gemenskap. Anmäl dig på http://alvsbyfolkhogskola.nu/ om du är intresserad av att vara med.

Hoppas vi ses i höst!

Guds frid och fred!

Josh och Elisabeth i Kommuniteten Senapskornet

Publicerat i Senapskornet | Lämna en kommentar

7 oväntade fördelar med att bo i kommunitet

Jag befann mig förra vecckan på Frizon för att montra för kommuniteter.se. En sak jag brinner för att kommunicera är att kommunitetsliv och egendomsgemenskap är både enkelt och väldigt kul.

Folk tänker sig ofta att ett liv i kommunitet är det radikalaste en kristen kan göra och att det skulle vara svårare än att bygga eiffeltornet, men faktum är att det är mycket mindre radikalt än att till exempel gifta sig och att det gör livet mycket enklare, inte svårare.

Det må vara svårare att leva självcentrerat i kommunitet, men det är inte svårare att leva. Livet blir enklare, och roligare!

På festivalen plitade jag ner några av alla fördelarna med kommunitetsliv som jag tror att många inte tänker på. De är främst relevanta i en större kommunitet där man bor ihop och delar ekonomi, men vissa punkter kan även märkas i andra typer av kommuniteter: Läs mer

Publicerat i Jerusalemprojektet | Lämna en kommentar

Kommuniteter.se på Frizon

Kommuniteter.se drar till Frizon! Under fyra dagar kommer vi montra och presentera kommunitetsliv för massa kristna ungdomar. Vi kommer ha en ny fin banderoll och massa smaskigt material att förkovra sig i. Och förstås skön och mysig stämning!

Montern är ett samarbete mellan Hjämareds folkhögskola som driver Pilgrim och Kommunitetsåret samt Jerusalemprojektet. Om du vill hjälpa oss bära kostnaderna för detta, ge en gåva till Jerusalemprojektets bankgiro 126-4282 eller swisha till 123-199 57 11.

Jag (Micael) kommer även hålla ett seminarium på festivalen, eller som kidsen numera kallar det: happening. Det heter Varför är vi så ensamma? och presenteras på följande sätt:

Sverige har flest ensamhushåll i världen. Individualismen löper amok i vår kultur och allt fler känner sig utlämnade. Vad beror detta på, och hur kan vi genom församlingsliv och kommuniteter upprätta hållbara gemenskaper?

Det ska bli spännande detta!

Publicerat i nyheter | Lämna en kommentar

Ensamhet och integritet i kommuniteten

Fullsatt i kommuniteten Holy Treasure

Fullsatt i kommuniteten Holy Treasure

I söndags, på pingstdagen, deltog jag i gudstjänsten i Alsike kyrka där helgeandssystrarna från Alsike kloster bidrog till liturgin. Bredvid mig satte sig prästen och europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi pratade om livet och jag berättade om Jerusalemprojektet och hur vi förbereder oss för att starta en kommunitet med egendomsgemenskap.

Cecilia sa att det lät väldigt intressant men att hon aldrig skulle klara av det själv. Hon behöver integritet, bestämma själv när hon går upp på morgonen och vad hon har till frukost, vara privat. Hon var tyst en sekund och lade till med ett skratt: ”Det är väl därför jag inte har någon partner.”

Och det är just en sådan spänning vår kultur befinner sig i: extrem individualism, på ett sätt världen aldrig tidigare skådat, samtidigt som de flesta förväntas gifta sig och skaffa familj. Å ena sidan vill de flesta av oss bestämma själva över våra liv, å andra sidan vill de flesta av oss ha en livskamrat att dela hela livet med – vilket ofrånkomligen innebär kompromisser och samarbete.

Kommunitetsliv handlar om att behandla sin andliga familj som sin biologiska familj. Att inte bara lite halvfromt kalla sina medkristna för systrar och bröder, utan att faktiskt vara som syskon. Syskon som hjälper varandra ekonomiskt, delar livet och finns där för varandra. Läs mer

Publicerat i Jerusalemprojektet | Lämna en kommentar

Ett annat sätt att leva

fågelbo.jpeg

800 miljoner människor lägger sig hungriga varje kväll.

Klimathotet börjar vara bortom vår kontroll.

Främlingsfientligheten växer ostoppbart.

Individualismen gör oss sjuka psykiskt och fysiskt.

Det är alldeles uppenbart att världen kan vara mycket bättre, och de flesta av oss vill bidra till att den blir det.

Men de lösningsförslag som kastas runt är ofta väldigt grundliga. Skänk en hundralapp eller två! Sopsortera! Säg ifrån när någon säger något rasistiskt! Säg hej till grannen!

Dessa goda gärningar är förstås fortfarande goda, men det är som att dricka droppar ur en nästan tom vattenflaska när det samtidigt finns en rik känsla under oss, redo att bryta fram med strömmar av liv. Läs mer

Publicerat i Jerusalemprojektet | Lämna en kommentar

Att starta en kommunitet 2: Centrum och periferi

Att starta en kommunitet: Vad är centrum och vad är periferi?

När ni börjat drömma tillsammans om att starta en kommunitet kommer ni ganska snart komma till frågor om vision, riktning eller smak på gemenskapen. Ett särdrag med en kommunitet mot en församling är att en kommunitet inte bara kan utan bör vara mer tillspetsad och på ett sätt tydligare i sin andlighet och sitt fokus än vad en församlingsgemenskap kan eller bör vara.

Det är helt ok att ha en kommunitet som bara lever i med bön eller soppkök, men det är inte vettigt att det är det enda en församling gör. Kommuniteter kan vara en gåva till kyrkan just i detta att de kan renodla och ge uttryck för en specifik spiritualitet inom kyrkan i stort. Detta är inte det samma som blindhet inför att det finns andra saker eller uttryck som också är viktiga. Men hur kommer ni fram till vad som är just eran smak eller spiritualitet? Er kallelse.

   För det första så kommer ni inte fram till detta på ett möte, detta är något som efter ett tag kommer visa sig i er gemenskap. Ni kan absolut formulera en vision eller riktning i början, och bör göra det, men kom ihåg att er distinkta smak är något som skapas och växer fram organiskt i samarbete med Gud. Ni kommer efter några år kunna se tillbaka och se vad Gud gett er för smak. Så var beredda på att formulera om er under de första åren. 

   För det andra så är det något som är lättare för andra att se i förhållande till kyrkan i stort än för er själva. Ni behöver alltså låta er gemenskap ha vänner som ni inbjuder att ge input till gemenskapen regelbundet. Detta tar också tid, men tid har ni.

   Vad ni däremot bör komma igång med ganska snart är att avgöra vad för slags riktningar er kommunitet ska ta. Är det främst en gästfrihetskommunitet eller en bönekommunitet? Är det främst ignatiansk andlighet eller anabaptistiskt ickevåld som är er främsta inspiration? Detta betyder inte att bönegemenskaper inte bör leva gästfritt eller gästfrihetskommuniteter inte bör be, självklart inte. Men det ger människor som är intresserade av kommunitetsliv en chans att veta vad de ger sig in i om de närmar sig er. Det hjälper också er att säga ja eller nej till saker som ligger mer eller mindre i linje med det ni vill göra.

   När vi startade Oikos så kom vi fram till en gemensam vision och fem stycken ledord som vi ville skulle prägla gemenskapens liv. Dessa var: gästfrihet, socialt engagemang, fred och rättvisa samt öppenhet. Vi samtalade mycket om vad de olika ledorden kunde innebära men vi valde då att inte försöka definiera dem närmare. Nu när det blivit dags för oss att göra en rejäl genomgång av vårt liv och blicka framåt har vi insett att fem ledord var för spretigt och inte gav en god riktning, även om alla fem vad goda. Istället behövde vi våga smalna av oss: men här är saken jag tror inte det var möjligt att göra det mer än vi gjorde från början, men efter ett antal år kunde vi se vad vi blivit och vilka uttryck som ”lever” i oss som en starkare längtan. För vår del har vi numera tre ledord: Gästfrihet, Ickevåld och Delande. Vi definierar fortfarande inte orden helt, men vi har frångått att inte säga något om dem, i vår regel finner vi både några konkreta uttryck för hur vi som medlemmar lever ut orden såväl som mer visionära tankar om vad det skulle kunna innebära. Vi har så att säga inte byggt en gräns kring orden: det betyder detta men inte detta, men vi har låtit orden landa och formulerat en tydligt centrum kring orden.

   Det är här vi kommer in på något av det viktigare för att leva tillsammans: ni kommer behöva närma er frågan om vad som skall vara centrum i er gemenskap respektive periferi. Alltså: vad behöver ni alla vara överens om för att kunna leva kommunitetsliv ihop och vad kan ni tänka och göra olika i? Här är det enkelt att falla för frestelsen att säga saker som bör vara självklara för varje kristen gemenskap som: Jesus, Guds rike eller kanske nattvarden. Men ni behöver bli mer detaljerade än så: är det ok att hoppa över bönetillfällen för att se veckans avsnitt av en teveserie? När en inte orkar för att en ska upp tidigt? aldrig? Kan ni göra olika där? Vilka praktiker eller träffar eller uttryck i kommuniteten skall vara fundamentala för er att va en del av? I oikos har vi t.ex. en ganska enkel grej: man ska bo i Hammarkullen för att kunna vara medlem. Och vi har sagt att man under sin överlåtelsetid skall delta i bönelivet: men hur en deltar i bönelivet eller hur man bor i Hammarkullen kan skilja sig åt mellan personer eller perioder i livet. Det viktiga här är dock tydlighet och öppenhet, folk behöver veta vilka förväntningar man kan ha på varandra. Vet jag t.ex att hälften av kommuniteten sagt att de bara kommer prioritera ett bönetillfälle i veckan så blir jag inte lika besviken (även om jag kan ha en längtan) över att mindre en hälften ses oftare än så för att be. Vet jag att Elof inte kommer på bönen för att han är på 90års kalas så är det inte just den kvällen jag tänker att jag går på bönen och vill bikta mig, men blir besviken när han inte är där.
  Att stå ansvarig inför varandra i fråga om hur vi upprätthåller kommunitetens liv handlar mindre om att vakta varandra och kontrollera, och mer om att våga vara ärlig med varför inte inte kommer eller lever upp till en uttalad förväntan.

   I alla gemenskaper kommer det finnas förväntningar på varandra som är olika, vissa kommer tycka att några grejer är mer självklara att prioritera eller uttrycka än andra. Det är heller inte alltid dessa förväntningar vi bär på är helt medvetna. Vi behöver därför öva på och ge tillfälle för att lyssna till varandra och ärligt våga säga att en har vissa förväntningar. Det betyder inte att vi ska stånga oss blodiga för att leva upp till varandras förväntningar, eller att vi helt nonchalant kan skita i dem. Men det betyder att när konflikter i förväntningar kommer upp till ytan och är utlade kan vi handskas med dem på ett ömt sätt gentemot varandra.

Alltså när ni startar kommuniteten kommer ni inte helt att veta vad er smak är, men ni kan sätta upp några aningar och skisser. T.ex vill ni att centrum i er gemenskap som i Oikos skall vara mässan, tidebönerna och middagarna? Eller är det evangelisation, retreater och kreativt skapande?

Gör också en liten inventering av vilka teologer och/eller kyrkliga sammanhang som ni som enskilda medlemmar gillar och vill formas mer av. På det sättet kan ni lära av varandra lite och läsa och dela med er av det som utgör er enskilda andliga bakgrund, för att fram i tiden kunna se om det är något som kommit att tillhöra gemenskapens eller fortsatt vara viktigt för några enskilda.

Publicerat i Analys, att starta en kommunitet, Kommunitetsrörelser, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att starta en kommunitet 1: beslutsfattande

Kommuniteten Oikos som jag är en del av har nu funnits i 8år och blickar tydligt framåt, under de senaste två åren har vi utvärderat och blickat framåt i arbetet med en ny Regel som skall hålla länge, det har gett tillfälle för mig att reflektera över vad (om något) vi lärt oss under (de få) åren vi kört. Det kommer här en liten serie bloggposter som svar på frågan jag ofta får: ”hur startar man en kommunitet?” Reflektionerna är mina egna  och väldigt skissartade… och behöver nödvändigtvis inte spegla andra i Oikos syn på vad som varit viktigast för oss. Ordningen skall inte ses som en rangordning utan bara en serie viktiga delar. 

Att starta en Kommunitet 1: Beslutsfattande

För att verkligen komma igång med att grunda en kommunitet krävs förutom några personer ett tydligt och överenskommet sätt att fatta beslut på. Jag har hört samma berättelse många gånger:

”Vi är ett gäng som samlas och drömmer om kommunitetsliv och pratar lite, men vi kommer liksom aldrig till skott. Vi vill inte ha en massa möten och stadgar och grejer utan de känns viktigt att det får växa fram i så fall.”

Allra oftast så slutar liknande samlingar i att deltagarna går skilda vägar eller att projektet rinner ut i sanden. Helt enkelt för att man i rädsla för att bli någon slags institution eller ”ännu ett förenings engagemang” inte hade strukturer som hjälpte gemenskapen att komma överens och fatta beslut.

I en gemenskap som inte vet hur en fattar beslut blir resultatet lätt att några (någon) drivna tar över processen och andra känner sig utanför, eller att det helt enkelt aldrig blir något. Min erfarenhet är att en god gemenskap nästan aldrig händer ”av sig självt” under någon längre period. Vi har nog alla erfarenheter av när vi i stunder känner av en känsla eller stämning av ”gemenskap” och det känns som en stor gåva, men att tro att det kristna gemenskapslivet är en jakt efter denna känslan eller gåvan är en illusion. Kristen gemenskap (som alla goda gemenskaper och relationer) kräver arbete och struktur för att bli hållbar och god.

Något av det första ni ska göra om ni funderar på att kanske kanske starta en kommunitet tillsammans är alltså att komma överens om hur ni skall komma överens och fatta beslut.

Här finns en ett antal alternativ, några mer rekommenderade än andra.

  • Ni utser ett ledarskap i form av en eller några personer som får i uppdrag att fatta beslut utifrån gruppens samtal som personerna i gruppen sedan antingen ordnar sig efter eller slutar vara en del av gruppen. Detta är en ganska vanlig form i föreningslivet eller i kloster, att en eller några få blir utsedda att fatta gällande beslut för andra. Inte utifrån eget huvud, utan utifrån gemenskapens bästa efter att ha lyssnat in gemenskapen (och den heliga Anden!). Går ni denna vägen behöver ni också vara överens om hur ledarskapet står ansvariga inför gruppen som helhet. Hur kan ledarskapet avsättas och kritiseras? Hur länge sitter man? I många kloster är det vanligt att ledaren endast sitter i 4 år och sedan är det alltid någon annans tur. På så sätt blir inte ledarskapet något som en viss person äger, utan något som gemenskapen äger och som man gör för en tid.
  • Ni fattar beslut tillsammans. Antingen genom konsensus (se senare inlägg) eller genom enkel majoritets demokrati. När ni samlas och en fråga kommer upp på borden så kan vem som helst begära att ni tar en röstning eller runda för att se om ni kan fatta ett beslut i frågan. Går ni denna vägen är det viktigt att se till att ni har en god ordning för att alla får komma till tals och att inte jäkta igenom beslut.
  • Ni arbetar under devisen att när vi stöter på frågor där ni inte håller med varandra så delar ni gruppen i två eller fler och fortsätter så arbeta på var sitt håll. Detta görs såklart inte i alla frågor (t.ex om vilka gardiner ni ska ha i köket på ert eventuella gemensamma boende) utan i frågor som rör gemenskapens riktning, metod och centrum.
  • Ni väljer att i detta läge inte fatta några gemensamma beslut utan att endast tala öppet med varandra, trots att jag ovan varnar för detta så är det ibland det mest lämpliga, helt enkelt för att ni inte är redo att sluta er samman, ni kanske precis börjat nosa på och lära känna varandra. Det viktiga är dock att ni i sådana fall är tydliga med detta, så att förväntningarna på samtalen kan anpassas.

Oavsett hur ni väljer att fatta beslut finns det några saker som jag vill skicka med er

  • Se till att anteckna beslut som fattas. Det behöver inte vara regelrätta protokoll, men det är viktigt att skriva ner det ni kommit överens om för att kunna se tillbaka på vad ni faktiskt fattat beslut om och inte. Jag vet inte hur många gånger vi i Oikos har haft samtal om frågor som vissa tror vi har fattat ett beslut i fast vi bara har diskuterat dem, eller där vi fattat ett beslut i en fråga men vi senare glömt av att vi redan talat om. Anteckna och maila ut eller lägg upp någonstans så att ni alla har tillgång till materialet.
  • Menar ni allvar med att starta en kristen gemenskap, inse att ni behöver kompromissa och överge saker som ni tycker är det viktiga i vissa frågor för att fatta beslut som är bäst för gemenskapen. När ni diskuterar en fråga bör fokus vara på vad som blir bäst för gemenskapen och inte vad du eller någon annan tycker. Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel i att uttrycka sin åsikt, men riktningen bör vara att komma till tals och berätta sin åsikt, utan att gemensamt försöka utröna en väg framåt för gemenskapen.
  • Gör det med vetskapen om att där ni samlas för att fatta beslut, lösa konflikter och leda gemenskapen så är Gud med i processen. Ingen fråga är för ”världslig” för Gud.

I Oikos valde vi tidigt att fatta beslut via en konsensus metod inspirerad starkt av kväkartraditionen och så som den utvecklats i feministiska och ickevåldsliga kretsar. (Det är inte så många som vet det men mycket av det som kallas för feministiska mötestekniker härstammar just från kväkare och andra kristna som strävade efter att fatta beslut utan att köra över varandra).

I ett senare inlägg kommer jag förklara hur våran metod går till.

Publicerat i Analys, att starta en kommunitet, Kommunitetsåret, Kommunitetsrörelser | Lämna en kommentar

Kommuniteten som kyrkobyggnad

Efter åtta månader hos Jesus Army i England har jag nu flyttat tillbaka till Sverige och känner mig redo att starta kommunitet/er med mina vänner i Jerusalemprojektet. Jag är fylld med tankar och idéer. En sak som jag tänkt mycket kring de senaste dagarna är hur annorlunda en kommunitets arkitektur och inredning är jämfört med en kyrkobyggnad, eftersom de är designade för helt olika saker. Ta en titt på denna ritning av en svenskkyrklig byggnad:

KYRKPLAN.GIF

Jag gick till Svenska kyrkan en hel del som barn med min familj. När jag frågade min käre far varför vi gick dit sa han att det var ”Guds hus”. Jag tänkte att det var väldigt synd om Gud som hade ett så otroligt opraktiskt hus. Kyrkobyggnader må vara designade för att vara vackra, episka och samla många människor, men de är inte designade för att någon ska bo där eller ens vara där en längre tid. De är designade för att man så småningom ska gå därifrån.

Skärmavbild 2017-04-28 kl. 14.35.25

En typisk frikyrka, som ofta inkorpererar det Svenska kyrkan kallar församlingshem i samma byggnad som gudstjänstlokalen, är inte heller de designade för att folk ska stanna särskilt länge. Gudstjänstlokalen är en aula med bänkar eller stolar på rad, och övriga rum är mer inspirerade av kontor än av hem. Även om ungdomar eller hemlösa ibland sover över där är byggnaden inte designad för det – faktum är att jag känner till flera fall när hemlösa inte får sova i kyrkobyggnader alltför länge för att lokalens brandskydd inte är anpassat efter boende utan efter att lokalen ska stå tom på natten.

Läs mer

Publicerat i Analys | Lämna en kommentar