Frikyrkopodden har gjort ett jättefint avsnitt om kristna kommuniteter och kollektiv och hur de ökade i popularitet för några år sen tack vare Frizon och Shane Claiborne. Tobias Hadin från kommunitetem Oikos är en av dem som intervjuas och han delar med sig av flera kloka tankar om både vad som lockar med kristen vardagsgemenskap – och vad som kan leda till att man lägger ner.
Precis som Tobias är inne på tror jag mycket av det kristna lärjungaskapet blir lättare och mer som det är tänkt när man utgör en vardaglig gemenskap, och kommuniteter behöver församlingar som backar uåå dem.
Även Viktor Paulsson som var med i Bagiskommuniteten intervjuas. Dagen skriver:
2010 flyttar Viktor Paulsson och hans fru Hanna till Bagarmossen i Stockholm och blir del av Bagiskommuniteten. Viktor uppskattar att få be tidebön tillsammans och ha en vardagsnära gemenskap.
– När vi satt ner och delade med oss av planerna för veckan, så var det planer för livet – när vi ska handla, bjuda in grannen på mat, åka till Bauhaus – inte för en samling i en kyrkobyggnad.
Men Viktor upptäcker också hur svårt det kan vara att dela livet med andra när åsikterna går isär.
– Många drömmar skulle försöka mötas i våra samlingar och det finns en större risk för besvikelse ju högre drömmarna är. Ju högre bekännelse man har, desto större krock blir det.
Lyssna på Frikyrkopodden om 2000-talets kommunitetsrörelse. Om Shane Claibornes och Frizons roll, om visionerna och förhoppningarna, och om varför många kommuniteter la ner efter några år.
