Anteckningar från storforum 2009

1. Har kyrkan förlorat en helhetssyn och i så fall; vilka områden i livet har ”glömts bort”?

Lars från Hammarkullen började samtalet med att lyfta fram att helhetssynen på sätt och vis uttrycks genom hela den världsvida kyrkan. Anton Lundkvist fortsatte med frågeställningen om den lilla gemenskapen egentligen kan uttrycka/täcka upp en ”hel bild”. Josef som har en frikyrklig bakgrund problematiserade frikyrkans betoning på det andliga, den personliga relationen till Gud, himlen etc som överbetonats på bekostnad av andra områden i livet. Han menade att det kanske kan bero på vårt välfärdssystem – kyrkans uppgift har anpassats till att ta ansvar för de ”andliga delarna”.

Micael Grenholm menade att uppdelningen söndagskristendom – vardag finns samt att olika kyrkofamiljer betonar olika delar av budskapet. Det andliga/karismatiska står ibland i kontrast till det diakonala och vice versa. Men helhetssyn är att dessa delar är förenade. Jonas Melin lyfte samma problematik mellan uppdelningen av helgdag – vardag. Melin menade att 24/7 tänket inte existerar och måste återerövras. Istället för kyrkans fokus på gudstjänster, program, verksamhet så måste istället gemenskaps/vardagskristendomen lyftas fram igen.

2. Vad är orsaken till den förlorade helhetssynen?

Christian Svahn citerade något av Runar Elderbo som hade att göra med att bibelläsningen förpassats från köksbordet (det kollektiva) till sovrummet (det individualistiska) Frida menade att överbetoningen åt något håll bidrar till att man hamnar i det ena eller andra diket. Hanna sa att vi delar upp livet och eftersträvar att ”få ihop livet till en helhet” genom medvetna gemenskaper etc. Krister Davén var inne på samma spår och trodde att vi medvetet måste motverka uppdelningen. Anton Lundkvist menade att rotlösheten var en faktor och åberopade de gamla klosterreglerna om bön och arbete – en basal grundregel som ger oss en helhetssyn. 

Pilgrim lyfte den historiska aspekten av den förlorade helhetssynen genom att tala om spänningen mellan de transcendenta – immanenta perspektiven. Holger såg en fara i individualismen och menade att den tar död på oss inifrån. Mikael Fälthammar var också inne på det historiska perspektivet och sa att det pietistiska arvet har överbetonat den ”personliga resan till paradiset”.

3. Hur kan vi som kristna församlingar återerövra en judisk-kristen helhetssyn?

Jonas Melin anknöt till vad Mikael sagt och menade att både den lutherska och den frikyrkliga traditionen överbetonat den individuella frälsningen. Detta fokus växte dock fram under en tid då det kollektiva gemenskapslivet fortfarande existerade… Det är alltså en stor skillnad på hur deras situation var och hur vi lever idag. Jonas sa att tomrummet handlar om att vi inte lever i gemenskap längre. Frälsningshistorien, menade Jonas, handlar även om gemenskap. Han lyfte fram den anabaptistiska traditionen och den rörelsen som betonat gemenskap, konfliktlösning och annat – det handlar om att söka sig tillbaka till våra rötter och kanske hellre överbetona gemenskap under en period för att det ska bli balans.

Micael Grenholm menade att ingen församling är perfekt, han gick vidare och pratade om att Gud genom historien lyft fram rörelser med speciella syften men att dessa rörelser stagnerat då en helhetssyn inte omfamnats. Eva Berntdsson frågade sig vad vi gör rent praktiskt – hur kan vi ”samla ihop livet”? För henne betydde Speakrörelsen mycket när den kom till Sverige eftersom den lyfte fram vikten av både bön och aktion. Ett annat steg är överlåtelsen till en medveten gemenskap. Eva talade om fördelarna med det kollektiva livet.

Emily Åhlén talade en stund om att öva sig i gemenskap. Hon berättade om vikten av att ödmjuka sig – även inför icke-troende. Under en sjukdomsperiod hade hon tvingats öva sig i den ödmjukheten och ta emot hjälp utifrån. Hon betonade hur viktigt det är med gemenskapen med grannar.

Harry Månsus sa att en väg att återerövra helhetssynen är att studera bibeln. Han berättade om styrkan hos anabaptisterna som tog bibelläsningen och praktiken på allvar. Han gick vidare och talade om hur han ser en spirande rörelse som vill återerövra en helhetssyn bl a Jim Wallis och Sojournersrörelsen samt pastorer som Bill Hybels eller Rick Warren.

Henrik sa att bönen Fader Vår kastar ljus över enheten – ”hela kroppen”. Evelina Lundkvist betonade vikten av den ”bärande gemenskapen”. Att det är viktigt med utmaningen och att stöta och blöta mot andra kristna från andra traditioner. Att vilja samma riktning trots olikheter. Lars från Hammarkullen berättade att han funnit en styrka i tidebönen som livsrytm. Att livet blir ”genomblött” av bön. Sara Lundström från Örebro tipsade om att inom gemenskapen ha en ”biktpartner” som man kan bekänna synd inför. Holger från kommuniteten kärleksgatan i Malmö berättade att de praktiserar samma sak i sin gemenskap.

Karolina betonade det stora sammanhanget även de mer traditionella kyrkorna – att betrakta hela kyrkan som en kropp.

4. ”Kristen helhetssyn. Är inte det helt enkelt att ’skåda hela Kristus” (citat Viktor Paulsson)

Pilgrim tog upp den historiska tråden igen och berättade om den gnostiska rörelsen. Tanken att det andliga skulle befatta sig med det kroppsliga var otänkbart enligt det grekiska tänkandet i kontrast till den judiska helhetssynen.

Evelina ville betrakta livet som tillbedjan och citerade Moder Theresa ”Att göra små saker med stor kärlek”. Elisabeth lyfte upp kreativiteten som tillbedjan. Jonas Lundström betonade bibelläsningen – att som gemenskap läsa bibeltexter och samtala om dem. Att läsa som en grund för praktik. Anton Lundkvist slog ett slag för bönen. Bön och fasta glöms lätt bort, men bönen ger faktiskt resultat – mer än våra egna ansträngningar kan göra. Emily Åhlén berättade att de inom sin kommunitet har varsin bönepartner. Att bön för en annan människa föder kärlek gentemot denna. Krister Davén fortsatte på bönetemat och menade att detta är en nyckel. De brukar i Sollentunakollektivet arrangera 24/7 bön då de ber ett helt dygn. Det är bättre att samtala efter bön (eftersom vi får lyssna till vad Gud vill säga först.) Viktor Paulsson slog ett slag för betrakta församlingen som ett pågående konstverk av Jesus. Jesus använder oss för att måla ett självporträtt!

Anna Sander delade en profetisk bild av en dörr med fönsterrutor bredvid (bestående av tjocka glaskuber som man inte riktigt kan se igenom.) Hon trodde Gud ville säga oss att vi försöker se ut genom glaskuberna och tror att vi har sett hela bilden men att Jesus står vid dörren och bjuder oss att gå igenom den och se en klarare bild.

Johanna Kanon från Hammarkullens kommunitet talade varmt om nattvarden/åminnelsen och olika medel som hjälper oss att komma ihåg vem Jesus är och vad han gjort. Även hon lyfte fram tidebönen. Holger replikerade med att tidebönen är viktig men slog samtidigt ett slag för den fria bönen. Christian Svahn betonade processen och efterföljelsen och menade att vi har få exempel från vår uppväxt av radikal efterföljelse.

Emily Åhlén avslutade samtalet med att tacka för ett gott samtal med bra pauser för eftertanke.

antecknat av David Åhlén, Skarpnäckskyrkan 7/2 2009.